Halvårsintervaller

Fortsätter på min trogna vana med ett inlägg i halvåret. Vet inte om någon läser här mer men jag kan ju dra den där vanliga historien om att jag inte skriver för någon annan utan bara för mig själv, ventilera tankar och sånt där man brukar skylla på. Ganska roligt egentligen. Det enda alla egentligen vill ha är ju uppmärksamhet, visst? Inget fel i det, uppmärksamhet är fint och något alla förtjänar :)

Har flera gånger tänkt avsluta bloggen men sen ändrat mig. Känns som att bryta med en gammal vän. Finns så mycket minnen här, så mycket saker vi gått igenom tillsammans. Måste vara värt att hålla ut lite till.

Skrivs snart igen - kanske imorgon eller kanske om ett halvår <3 p="">

Mål

Idag åt jag lunch ute i solen solen. En medhavd låda med blandning av plocksallad, skinka, keso, ägg, tomat och pumpakärnor. Till det ett glas vatten och ett knäckebröd med rökt skinka men utan smör. Tittade ner på min tallrik och tyckte det såg torftigt ut. Börjar äta. Solen skiner och jag har tre veckor kvar till semestern. Slås av hur gott det är. Hur rent och fräscht det smakar. Varför äter jag inte alltid det här? Är inne på dag sju av World of shapes Eze-walking-program. 30 dagar med promenad, core-träning och strikt kostprogram. Inget socker, minimalt med fett, mycket frukt och mycket keso. Inte så hemskt som det låter faktiskt. Händer inte så mycket på vågen men desto mer i mitt huvud.
Mitt i den där salladseuforin hittade jag ett helt fantastiskt blogginlägg på min bloglovinlista. Det handlade om mål man sätter upp i livet. Bland annat mål med träning kontra att tycka om god mat. Att unna sig eller inte unna, att välja sina tillfällen och att äta utan dåligt samvete och utan att ursäkta sig. Ge kroppen vad den behöver.
Jag tänker på uppoffringen jag gör den här månaden och vad jag missar. Fredagsvinet, midsommarjordgubbstårtan, restaurangbesöken under nästa helgs weekendresa.. Tänker att jag kan ta igen det när min träningsmånad är över. Backar bandet och suddar ut det jag just tänkte. Jag missar ingenting och jag har inget att ta igen. Däremot tänker jag fortsätta må bra! Men kanske med fredagsvinet tillagt.

Här är blogginlägget: http://fananamma.blogspot.com/2013/05/mal-med-traningen.html - skriv ut och sätt upp på kylskåpsdörren! Och här är länk till mitt träningsprogram http://worldofshape.com/program/eze-walking.

Prövotid

Idag går prövotiden på mitt nya jobb ut. Eller nytt och nytt. Efter sex månader borde jag ju börja kunna min sak. Men sex månader ska det vara och formellt beslut skall tas. Tydligen hade jag fått stående ovationer på styrelsemötet igår. Så berättade en kollega som närvarade i alla fall. Gissar hon kanske överdriver lite men det är ju roligt att mitt jobb uppskattas. Jag tackar och tar emot och kan numera titulera mig som ordinarie pappersbläddrare. Oh I love my job :)

Semesternedräkning

Jag vet att man inte får önska semester när man har nytt jobb. Man får inte sitta och vänta tills dagen ska ta slut och man får inte längta bort. Men just nu gör jag det. Längtar så vansinnigt mycket efter en sovmorgon, efter min solstol och efter möjlighet att kunna stänga av hjärnan. Beror inte så mycket på jobbet som på mig själv. Jobbet är bra och tempot är avslappnat. Men själv har jag så vansinnigt mycket stress som rusar runt i kroppen. Har ett intensivt år bakom mig. Kanske man till och med kan sträcka det till en hel hög med intensiva år bakom mig som inbegriper allt mellan bostadsköp och bostadsförsäljning, uppbrott och möten, jobbstart och jobbslut, regn och solsken. Inte undra på att man är trött sen. Men det går man inte säga. Ändå känns det genast lite bättre. Och för den som undrar har jag 26 arbetsdagar kvar till semestern.

Inte helt hundra

Min sambo påpekar dagligen att jag inte är helt vaken. Ni vet, pratar innan man tänker, snubblar över orden, har konstiga ologiska funderingar osv. Reagerar inte så mycket på det för det är liksom så det är. Fnissa lite i smyg åt mig - helt okej :) Nu har det dock förflyttats till jobbet. Min kollega kommer då och då in i mitt rum och frågar saker som "ska det här pappret verkligen vara i den här mappen" och "hur menade du EGENTLIGEN med det där du sa?". Humor, jag vet. Ännu roligare är det ju att detta har pågått i typ en månad men först idag reagerade jag på det.

Dagens...

Dagens ilandsproblem:

Ni vet alla hur det är, man lånar ut bilen till en manlig bekant, den manliga bekanta jobbar i en bilverkstad. Det kan såklart också handla om inlämning av bilen på vanlig service. Eller om utlåning av bilen till en byggare, eller rörmokare eller något annat yrke som är smutsigare än att vända papper. Men för mig handlade det denna gång om att låna ut min bil, en god gärning för båda parter osv.

Dagen efter utlåningen kommer, man sätter sig i bilen och i princip ramlar ner i baksätet. Famlar efter handtag eller handbroms eller vad som helst för att kunna klättra upp ur gropen som har blivit av det faktum att killen som kört är två meter längre än vad man själv är. Fötterna når såklart inte ens halvvägs till pedalerna. Nåja, det är ju sånt som händer, ställer om sätet och rättar till speglar, vrider om nyckeln och lägger händerna på ratten och DÄR var det - ilandsproblemet! En ratt som hanteras av andra händer än mina egna kontorshänder blir äcklig. Som en kombination av damm, sand och nåt klibb, så känns ratten. Inte det att killen som körde bilen är smutsig och äcklig och så. Men han har ju hållit på med smutsiga saker innan han höll i min ratt. Och nu ska jag köra 30 kilometer och hålla i allt det smutsiga och hela min världsbild rubbas och vägen till jobbet är som ett smutsigt töcken. Om jag känner mig löjlig? Enormt fånigt! Men känslan när man får tvätta händerna på jobbet är oslagbar.

Ha en fin dag i solen <3 p="">

Trött #374

Vet inte hur många inlägg jag har skrivit med rubriken "Trött". Blir dock inte mindre sant för det. Idag är jag extra trött. Snoozade i ungefär 35 minuter imorse. När klockan ringde för sjunde gången trodde jag min pojke skulle strypa mig. Han fick nämligen sova två timmar längre än mig imorse. Vet inte om den där extra tröttheten berodde på att jag har jagat zombies med målsökande robotar eller om kroppen kände av snöovädret som pågick utanför fönstret och inte ville gå ut. Men det spelar liksom inte roll. Jag är på jobb nu och vadar omkring i ett moln av förvirring. Jag menar, snö nu? Ingen? Fortfarande? SUCK liksom! Det räcker nu.