Med hösten verkar det komma blogginspiration. Ett såntdär behov av att berätta saker och mer tid över att sitta i soffan med värmeljus och laptop. Dessutom börjar renoveringen bli klar. Eller inte klar, men närmare klar än såhär har vi aldrig varit tidigare. Denna månads projekt har dock varit det allra mest påfrestande. Att sopa 20 sopsäckar sågspån ur sovrummet var ingenting mot badsumsrenoveringen som nu pågår. Jag har duschat på jobbet sedan förra tisdagen. Borstat tänderna har jag gjort på den lilla toaletten som tack och lov fortfarande är i skick. Spegeln där är dock upphängd av nån som är två meter lång så jag når inte upp. Sminket har jag fått lägga på i hallen medan håret har fönats vid matsalsbordet de få gånger jag har orkat anstränga mig med sånt. Hursomhelst, det närmar sig slutet. Finns vatten i badummet nu iaf och duschblandaren är fasttejpad med målartejp på en stol. Den som väntar på nåt gott..

Tid

Har funderat mycket på tid den senaste veckan. Folk i min omgivning hinner med så himla mycket saker. Jobbar, tränar, umgås, stickar tröjor, bygger hus, föder barn... you name it. Bloggar gör dom också. Dom bloggar om allt det där. Jag hinner inget av det där och hinner ännu mindre blogga om det. Inte hinner jag läsa folks bloggar heller. Missförstå mig inte. Det är inget bittert inlägg om alla andra utan mer ett avundsjukt sneglande på en sån människa jag skulle vilja vara.

Trots all tidsbrist känner jag ändå ett annat lugn i kroppen. Har kämpat hårt med att göra mig av med sånt som suger energi och som fått mig att må dåligt och jag märker att det börjar betala sig nu. Jag känner mig piggare och gladare och mer tillfreds. Men mitt i allt lyckorus, leenden och solsken mår människor omkring mig dåligt. Förut kunde jag känna mig utanför när jag umgicks med lyckliga människor. Nu känner jag mig nästan mer utanför när jag mår "bra". Jag har inget att tillföra i diskussioner om hur mycket livet suger, för jag får gå hem och hålla om någon jag tycker om.. Men i slutändan är det kanske ändå det det handlar om, att tycka om varandra, hålla handen och rida ut stormen. Ensam är inte stark. Kram till er, mina underbara men lite ledsna vänner <3

Skämshatten

Alltså förlåt för det där otroligt fjolliga inlägget igår. Jag drar ner skämshatten lite längre över ögonen och ska skärpa till mig i fortsättningen. Vill bara bjuda på lite lycka i den gråa vardagen. Ibland måste man få vara glad också. Och det är jag, verkligen. Då får man vara lite fjollig, i smyg.

Efterlängtad

Fick denna kommentar häromdagen:



Shit vad tiden går. Om jag har nåt annat att berätta? Näe, inte mycket.. Har börjat träna, bilen är nyservad, solen skiner. Och jo, en till liten detalj. Kärlek.

Söndagsseg

Trött som en gnu efter cirka fyra timmar sömn i natt. Lagom filosofisk var jag tydligen när jag kom hem från krogen. Igenomblåsta spår i snön, vad fyndigt, vad patetiskt.. Men inte gråta över spild mjölk. Haft en för övrigt fin bakisdag. Morgonprommis i snön, mat med familjen innan vi vinkade av lillebror i hamnen. Han for tillbaka till skolan och kommer hem igen i juni. Dagen avslutades med mera snöpromenad, film och hetsätande av de överblivna snittarna från igår. När klockan är halv nio tänker jag gå sova.

Kom ihåg, saker är inte alltid vad de ser ut att vara.

Spår i snön

Ni vet den där känslan när man går i snöstorm. När man kan ana lite svagt var vägen är, eller var någon har gått tidigare och hur man trippar försiktigt för att inte hamna i diket? Eller när man går en välbekant stig och försöker hitta sina gamla spår? Men det är liksom lite översnöat eller så har det blåst mycket och man är osäker om man är på rätt. Den känslan, den har jag nu. Men jag tänker inte fortsätta gå, jag tänker inte försöka hitta den där vägen eller hitta tillbaka till min gamla stig. Istället går jag och lägger mig och hoppas det känns bättre imorgon när jag vaknar. Fint så.

Grannfejd..

Träffade på en granne från första våningen tidigare ikväll. Surpuppa har han alltid varit, knappt hälsat och bara muttrat åt hundarna och sånt där. Idag var första gången han pratade med mig. Tyvärr inget trevligt. Han ville bara informera mig om att inte hela huset vill lyssna på min musik. Det var tydligen aaaalldeles för hög volym hos mig på juldagen. Ojdå, sa jag, insåg inte att vi spelade så högt. Du skulle väl ha kommit och sagt till?
- Jag försökte faktiskt ringa, men det hjälpte inte!

Jasså inte? Kul att han suttit och tryckt på det här i nästan tre veckor utan att säga nåt tidigare. Och att han hade ringt men det hjälpte inte? Om man besvärar sig med att leta upp mitt nummer mitt i natten kan man kanske ringa en gång till om man inte får svar första gången? Nä tydligen inte.. Så nu får jag istället sitta här och vara butter över surgubben som bor två våningar under mig. Känns värt.

6.1.2012

Och så ÄNTLIGEN kom snön. Nästan helt vitt på marken när jag och puppyn gick ut i morse. Jag var lycklig och hon var lycklig. Sprättade omkring i dikena och jagade fåglar och allt möjligt roligt.

Själv är jag nu otroligt lycklig över att det är röd dag idag. Trött som få, helt slutkörd på energi. Hade semester i mellandagarna och tanken var att jag skulle reda upp mitt liv en aning. Ni vet det där med att tvätta alla smutsklädhögar, stryka gardiner, städa pappershögar och sortera orediga byrålådor. Vad jag gjorde? Tvättade och låg på soffan. Och så sov jag. Och så var jag lite full också. Men det hör inte hit.

Förvånade kollegor hade jag iaf på måndag morgon när jag kom på jobb. De räknade med att få tillbaka en pigg och glad och utvilad tjej och fick istället nåt blekt glåmigt offer som helst ville gråta. Men så kan det vara ibland. Jag överlevde de fyra arbetsdagarna och har nu tre dagar på mig att bli människa igen. Sov tolv timmar i natt och räknar med samma antal timmar nästa natt. Det måste gå bara.

Återkommer..