Klantting

Inom loppet av en vecka har jag lyckats med följande saker:

- buckla hela sidan på bilen genom att köra i en betonggris
- nästan förstöra motorn på ovannämnda bil genom att inte fylla på olja
- klippa av sladden på mitt nya headset med en hålstans
- tappa min två dagar gamla jobbdator i golvet

Vet inte riktigt vad det är för svacka jag har hamnat i. Samtidigt som jag gör såna där onödigt korkade saker ramlar jag också omkull, går in i saker, snubblar på katterna och glömmer betala räkningar.

Väntar med spänning på våren och allmänt bättre tider.

Trött

Skulle behöva kaffe intravenöst idag. Tur det snart är helg.

Klart slut.

Nattlampa

För att inte deppa ner mig helt i potentiella flygkrascher började jag tänka på en sak som hände igår. Sambon och hans kompis skulle hänga upp en nygammal tv i sovrummet. Kompisen noterade då att vi har en nattlampa där. Ni vet en såndär som småbarn har i vägguttaget. Det är tydligen inte helt okej att ha en sån om man är vuxen - vilket kompisen såklart informerade oss om. Anledningen till detta är att jag är totalt blind i mörker. Ser inte ett smack. Efter att ha slagit huvudet i snedtaket tre gånger krävde jag att få en lampa för att alls kunna orientera mig i sovrummet. Och jo, mitt värdelösa mörkerseende KAN ha ett samband med att jag ramlade ner för trappan för ett par veckor sen..

Om flyghaveri

Morgonflyget till Stockholm flyger över vårt hus ungefär samtidigt som jag sätter på kaffe på morgnarna. Av någon anledning hörs det mycket bättre ute på landet än när jag bodde i stan. Och av någon mer konstig anledning har jag hört det extra tydligt de senaste dagarna. Vad jag också har tänkt på det senaste dagarna är den där tanken man inte ska tänka. Den där "tänk om det skulle hända något"-tanken. Gissa om det kändes rätt obehagligt när jag såg den här notisen på Ålandstidningens hemsida.

Nu var det ju inte stockholmsflyget som krånglade och det var inget allvarligt som inträffade. Men idag ska jag vara extra försiktig med tankar som "jag har ju aldrig kört på rådjur förut" och "det är nog ingen fara...".

Alla hjärtans..

Det var ju alla hjärtans dag igår. Och jo, jag fick en blomma. Och nej, jag hade inte köpt något till min älsking. Men jo, jag vet att det lika mycket är på tjejens ansvar att göra dagen till en bra dag och jag vet också att det är ett kommersiellt jippo som man inte borde stöda och såklart skall man tycka om varandra och visa uppskattning alla andra dagar på året och att man VERKLIGEN borde glömma gamla könsroller. Men för en som varit singel hela livet och ALDRIG fått nånting så känns det helt underbart fantastiskt att Han faktiskt besvärar sig med att fixa hem en blombukett till mig.

Lösningar och nya kostnader

Löste sig rätt bra med symaskinen. Den gamla uppeldade åkte såklart ut. I skräpskrubben bakom trappan hittade jag en gammal symaskin som har tillhört hon som bodde i huset tidigare. Den var ful och smutsig och saknade dessutom några vitala delar. Dessa vitala delar kunde dock ett snällt företag i USA skicka till mig på 69.75 dollar. Tack men nejtack sa jag och köpte en nybegagnad maskin på Köp å sälj. Oöppnad kartong till och med. Men som om det inte räkte med symaskinen. Dagen efter visade diskmaskinen felkod IGEN, för typ 37e gången. Travar upp all smutsdisk på diskbänken och gamla diskmaskinen fick flyttas till hallen i väntan på försäkringsersättning. Vårt kök är inte riktigt avsett för handdisk (bara en ho och ett pyttepyttelitet torkskåp) så smutsdisken står kvar på bänken och luktar illa. Och jo, dagen efter diskamskinen slutade fungera tyckte också spisen av den behövde pensioneras. Gissar det kommer sluta med total köksrenovering innan våren blir till sommar.

Adjöhejdå

Har ikväll lyckats med konststycket att elda upp symaskinen. Känner mig inte helt nöjd över det. Att eldssvådan dessutom föregicks av att jag sa "Hej min vän, vad roligt att se dig igen" till samma maskin gör ju inte saken bättre. Jag känner mig misslyckad. Inga gardiner blev sydda heller.

Det där med skada

Kom att tänka på en sak. Min sambo råkar veta att jag skadar mig på det mesta, han har därför börjat vända knivarna som hänger på väggmagneten med eggen bort från klåfingriga fingrar och stänger skåpdörrar som jag lämnar öppna. Bara för att jag inte ska göra mig illa. Vad skulle jag göra utan honom...

En gång är ingen gång

I morse lyckades jag för andra dagen i rad klämma fingret i luckan till laptopen. Ni vet hur det heter att en gång är ingen gång medan två gånger är en vana? Jag vill inte tro att jag är en människa som skadar mig på saker som inte skall skada folk. Men tydligen är det så. Surt.

Plötsligt händer det

Om man skulle göra en sammanställning över de vanligaste blogginläggsrubrikerna skulle säkert dagens hamna ganska högt upp på den listan. Jag känner mig rätt säker på att jag använt just den rubriken förut. Blev ändå tvungen att återanvända den eftersom mitt ordförråd blivit så tusans dåligt. Kan inte för mitt liv komma på det där uttrycket jag skulle velat använda istället. Alla ord jag leker med i huvudet låter bara konstigt. Hur som helst, det var inte bloggrubrikslistor jag ville berätta om utan om trappan i vårt hus. Av någon anledning har ingen besvärat sig med att sätta upp en ledstång i trappan. Säkert tycker man väl att såna säkerhetstillbehör är onödiga eller så ville man leva lite farligt. Som om det inte räcker med avsaknaden av ledstång finns det även ett fönster i fothöjd mitt i trappan. Vill det sig illa skulle man alltså kunna ramla på vägen ner och åka rakt ut genom fönstret. Men då ska man ha maximal otur. Typ som jag. Jag gissar att jag går ner för trappan i snitt fyra gånger per dag. Tre av dessa gånger tänker jag "tänk att jag aldrig har ramlat när jag går ner här". Speciellt på morgnarna är denna tanke extra närvarande. Då är det mörkt överallt men ett svagt motljus från bilarna på stora vägen letar sig ofta in genom dödsfönstret. Det spelar liksom på trappstegen så man ska bli ännu lite mer förvirrad över vart man ska sätta fötterna. Imorse tänkte jag som vanligt tanken att det verkligen borde vara på tiden att jag ramlar, så det är ur världen liksom. Och plötsligt från ingenstans missar jag ett trappsteg. Utrustad med mobiltelefon i ena handen och en katt i den andra rasade jag handlöst ner i en liten hög på mattan nedanför trappan. Katten flög åt ett håll och mobil åt ett annat och hunden som snubblade bakom mig trodde väl inte sina ögon. Om jag slog mig? Jo säkert. Om jag kände mig fånig? Vansinnigt...

Saker jag funderar på..

Under förra året både flyttade jag och bytte jobb. Det innebar att jag från att ha haft fem minuter resväg till jobbet plötsligt har 25 minuter. Har lite svårt att vänja mig vid den långa vägen och är därför försenad i princip alla morgnar. Tanken som slår mig tre minuter före åtta är om alla bilar jag möter också är försenade till jobbet. Då känner jag mig genast mycket mindre värdelös. Det är såklart inte personen på bilden som har skrivit brevet. Jag får inte köra bmw.