Mål

Idag åt jag lunch ute i solen solen. En medhavd låda med blandning av plocksallad, skinka, keso, ägg, tomat och pumpakärnor. Till det ett glas vatten och ett knäckebröd med rökt skinka men utan smör. Tittade ner på min tallrik och tyckte det såg torftigt ut. Börjar äta. Solen skiner och jag har tre veckor kvar till semestern. Slås av hur gott det är. Hur rent och fräscht det smakar. Varför äter jag inte alltid det här? Är inne på dag sju av World of shapes Eze-walking-program. 30 dagar med promenad, core-träning och strikt kostprogram. Inget socker, minimalt med fett, mycket frukt och mycket keso. Inte så hemskt som det låter faktiskt. Händer inte så mycket på vågen men desto mer i mitt huvud.
Mitt i den där salladseuforin hittade jag ett helt fantastiskt blogginlägg på min bloglovinlista. Det handlade om mål man sätter upp i livet. Bland annat mål med träning kontra att tycka om god mat. Att unna sig eller inte unna, att välja sina tillfällen och att äta utan dåligt samvete och utan att ursäkta sig. Ge kroppen vad den behöver.
Jag tänker på uppoffringen jag gör den här månaden och vad jag missar. Fredagsvinet, midsommarjordgubbstårtan, restaurangbesöken under nästa helgs weekendresa.. Tänker att jag kan ta igen det när min träningsmånad är över. Backar bandet och suddar ut det jag just tänkte. Jag missar ingenting och jag har inget att ta igen. Däremot tänker jag fortsätta må bra! Men kanske med fredagsvinet tillagt.

Här är blogginlägget: http://fananamma.blogspot.com/2013/05/mal-med-traningen.html - skriv ut och sätt upp på kylskåpsdörren! Och här är länk till mitt träningsprogram http://worldofshape.com/program/eze-walking.

Prövotid

Idag går prövotiden på mitt nya jobb ut. Eller nytt och nytt. Efter sex månader borde jag ju börja kunna min sak. Men sex månader ska det vara och formellt beslut skall tas. Tydligen hade jag fått stående ovationer på styrelsemötet igår. Så berättade en kollega som närvarade i alla fall. Gissar hon kanske överdriver lite men det är ju roligt att mitt jobb uppskattas. Jag tackar och tar emot och kan numera titulera mig som ordinarie pappersbläddrare. Oh I love my job :)

Semesternedräkning

Jag vet att man inte får önska semester när man har nytt jobb. Man får inte sitta och vänta tills dagen ska ta slut och man får inte längta bort. Men just nu gör jag det. Längtar så vansinnigt mycket efter en sovmorgon, efter min solstol och efter möjlighet att kunna stänga av hjärnan. Beror inte så mycket på jobbet som på mig själv. Jobbet är bra och tempot är avslappnat. Men själv har jag så vansinnigt mycket stress som rusar runt i kroppen. Har ett intensivt år bakom mig. Kanske man till och med kan sträcka det till en hel hög med intensiva år bakom mig som inbegriper allt mellan bostadsköp och bostadsförsäljning, uppbrott och möten, jobbstart och jobbslut, regn och solsken. Inte undra på att man är trött sen. Men det går man inte säga. Ändå känns det genast lite bättre. Och för den som undrar har jag 26 arbetsdagar kvar till semestern.

Inte helt hundra

Min sambo påpekar dagligen att jag inte är helt vaken. Ni vet, pratar innan man tänker, snubblar över orden, har konstiga ologiska funderingar osv. Reagerar inte så mycket på det för det är liksom så det är. Fnissa lite i smyg åt mig - helt okej :) Nu har det dock förflyttats till jobbet. Min kollega kommer då och då in i mitt rum och frågar saker som "ska det här pappret verkligen vara i den här mappen" och "hur menade du EGENTLIGEN med det där du sa?". Humor, jag vet. Ännu roligare är det ju att detta har pågått i typ en månad men först idag reagerade jag på det.

Dagens...

Dagens ilandsproblem:

Ni vet alla hur det är, man lånar ut bilen till en manlig bekant, den manliga bekanta jobbar i en bilverkstad. Det kan såklart också handla om inlämning av bilen på vanlig service. Eller om utlåning av bilen till en byggare, eller rörmokare eller något annat yrke som är smutsigare än att vända papper. Men för mig handlade det denna gång om att låna ut min bil, en god gärning för båda parter osv.

Dagen efter utlåningen kommer, man sätter sig i bilen och i princip ramlar ner i baksätet. Famlar efter handtag eller handbroms eller vad som helst för att kunna klättra upp ur gropen som har blivit av det faktum att killen som kört är två meter längre än vad man själv är. Fötterna når såklart inte ens halvvägs till pedalerna. Nåja, det är ju sånt som händer, ställer om sätet och rättar till speglar, vrider om nyckeln och lägger händerna på ratten och DÄR var det - ilandsproblemet! En ratt som hanteras av andra händer än mina egna kontorshänder blir äcklig. Som en kombination av damm, sand och nåt klibb, så känns ratten. Inte det att killen som körde bilen är smutsig och äcklig och så. Men han har ju hållit på med smutsiga saker innan han höll i min ratt. Och nu ska jag köra 30 kilometer och hålla i allt det smutsiga och hela min världsbild rubbas och vägen till jobbet är som ett smutsigt töcken. Om jag känner mig löjlig? Enormt fånigt! Men känslan när man får tvätta händerna på jobbet är oslagbar.

Ha en fin dag i solen <3 p="">

Trött #374

Vet inte hur många inlägg jag har skrivit med rubriken "Trött". Blir dock inte mindre sant för det. Idag är jag extra trött. Snoozade i ungefär 35 minuter imorse. När klockan ringde för sjunde gången trodde jag min pojke skulle strypa mig. Han fick nämligen sova två timmar längre än mig imorse. Vet inte om den där extra tröttheten berodde på att jag har jagat zombies med målsökande robotar eller om kroppen kände av snöovädret som pågick utanför fönstret och inte ville gå ut. Men det spelar liksom inte roll. Jag är på jobb nu och vadar omkring i ett moln av förvirring. Jag menar, snö nu? Ingen? Fortfarande? SUCK liksom! Det räcker nu.

Den där förkylningen

Jo ni vet den där förkylningen, den där som aldrig verkar gå om. Den som har hållit på sedan november. Lite bättre vissa dagar och sämre andra dagar. Börjar bli ganska trött på den nu. Vill slippa snyta mig mitt i nätterna, vill ut och springa utan att luftrören stockar sig totalt. Vill också kunna köra bil till jobbet utan att nästan köra i diket på grund av nysattacker. Dubbelsuck!

Klantting

Inom loppet av en vecka har jag lyckats med följande saker:

- buckla hela sidan på bilen genom att köra i en betonggris
- nästan förstöra motorn på ovannämnda bil genom att inte fylla på olja
- klippa av sladden på mitt nya headset med en hålstans
- tappa min två dagar gamla jobbdator i golvet

Vet inte riktigt vad det är för svacka jag har hamnat i. Samtidigt som jag gör såna där onödigt korkade saker ramlar jag också omkull, går in i saker, snubblar på katterna och glömmer betala räkningar.

Väntar med spänning på våren och allmänt bättre tider.

Trött

Skulle behöva kaffe intravenöst idag. Tur det snart är helg.

Klart slut.

Nattlampa

För att inte deppa ner mig helt i potentiella flygkrascher började jag tänka på en sak som hände igår. Sambon och hans kompis skulle hänga upp en nygammal tv i sovrummet. Kompisen noterade då att vi har en nattlampa där. Ni vet en såndär som småbarn har i vägguttaget. Det är tydligen inte helt okej att ha en sån om man är vuxen - vilket kompisen såklart informerade oss om. Anledningen till detta är att jag är totalt blind i mörker. Ser inte ett smack. Efter att ha slagit huvudet i snedtaket tre gånger krävde jag att få en lampa för att alls kunna orientera mig i sovrummet. Och jo, mitt värdelösa mörkerseende KAN ha ett samband med att jag ramlade ner för trappan för ett par veckor sen..

Om flyghaveri

Morgonflyget till Stockholm flyger över vårt hus ungefär samtidigt som jag sätter på kaffe på morgnarna. Av någon anledning hörs det mycket bättre ute på landet än när jag bodde i stan. Och av någon mer konstig anledning har jag hört det extra tydligt de senaste dagarna. Vad jag också har tänkt på det senaste dagarna är den där tanken man inte ska tänka. Den där "tänk om det skulle hända något"-tanken. Gissa om det kändes rätt obehagligt när jag såg den här notisen på Ålandstidningens hemsida.

Nu var det ju inte stockholmsflyget som krånglade och det var inget allvarligt som inträffade. Men idag ska jag vara extra försiktig med tankar som "jag har ju aldrig kört på rådjur förut" och "det är nog ingen fara...".

Alla hjärtans..

Det var ju alla hjärtans dag igår. Och jo, jag fick en blomma. Och nej, jag hade inte köpt något till min älsking. Men jo, jag vet att det lika mycket är på tjejens ansvar att göra dagen till en bra dag och jag vet också att det är ett kommersiellt jippo som man inte borde stöda och såklart skall man tycka om varandra och visa uppskattning alla andra dagar på året och att man VERKLIGEN borde glömma gamla könsroller. Men för en som varit singel hela livet och ALDRIG fått nånting så känns det helt underbart fantastiskt att Han faktiskt besvärar sig med att fixa hem en blombukett till mig.

Lösningar och nya kostnader

Löste sig rätt bra med symaskinen. Den gamla uppeldade åkte såklart ut. I skräpskrubben bakom trappan hittade jag en gammal symaskin som har tillhört hon som bodde i huset tidigare. Den var ful och smutsig och saknade dessutom några vitala delar. Dessa vitala delar kunde dock ett snällt företag i USA skicka till mig på 69.75 dollar. Tack men nejtack sa jag och köpte en nybegagnad maskin på Köp å sälj. Oöppnad kartong till och med. Men som om det inte räkte med symaskinen. Dagen efter visade diskmaskinen felkod IGEN, för typ 37e gången. Travar upp all smutsdisk på diskbänken och gamla diskmaskinen fick flyttas till hallen i väntan på försäkringsersättning. Vårt kök är inte riktigt avsett för handdisk (bara en ho och ett pyttepyttelitet torkskåp) så smutsdisken står kvar på bänken och luktar illa. Och jo, dagen efter diskamskinen slutade fungera tyckte också spisen av den behövde pensioneras. Gissar det kommer sluta med total köksrenovering innan våren blir till sommar.

Adjöhejdå

Har ikväll lyckats med konststycket att elda upp symaskinen. Känner mig inte helt nöjd över det. Att eldssvådan dessutom föregicks av att jag sa "Hej min vän, vad roligt att se dig igen" till samma maskin gör ju inte saken bättre. Jag känner mig misslyckad. Inga gardiner blev sydda heller.

Det där med skada

Kom att tänka på en sak. Min sambo råkar veta att jag skadar mig på det mesta, han har därför börjat vända knivarna som hänger på väggmagneten med eggen bort från klåfingriga fingrar och stänger skåpdörrar som jag lämnar öppna. Bara för att jag inte ska göra mig illa. Vad skulle jag göra utan honom...

En gång är ingen gång

I morse lyckades jag för andra dagen i rad klämma fingret i luckan till laptopen. Ni vet hur det heter att en gång är ingen gång medan två gånger är en vana? Jag vill inte tro att jag är en människa som skadar mig på saker som inte skall skada folk. Men tydligen är det så. Surt.

Plötsligt händer det

Om man skulle göra en sammanställning över de vanligaste blogginläggsrubrikerna skulle säkert dagens hamna ganska högt upp på den listan. Jag känner mig rätt säker på att jag använt just den rubriken förut. Blev ändå tvungen att återanvända den eftersom mitt ordförråd blivit så tusans dåligt. Kan inte för mitt liv komma på det där uttrycket jag skulle velat använda istället. Alla ord jag leker med i huvudet låter bara konstigt. Hur som helst, det var inte bloggrubrikslistor jag ville berätta om utan om trappan i vårt hus. Av någon anledning har ingen besvärat sig med att sätta upp en ledstång i trappan. Säkert tycker man väl att såna säkerhetstillbehör är onödiga eller så ville man leva lite farligt. Som om det inte räcker med avsaknaden av ledstång finns det även ett fönster i fothöjd mitt i trappan. Vill det sig illa skulle man alltså kunna ramla på vägen ner och åka rakt ut genom fönstret. Men då ska man ha maximal otur. Typ som jag. Jag gissar att jag går ner för trappan i snitt fyra gånger per dag. Tre av dessa gånger tänker jag "tänk att jag aldrig har ramlat när jag går ner här". Speciellt på morgnarna är denna tanke extra närvarande. Då är det mörkt överallt men ett svagt motljus från bilarna på stora vägen letar sig ofta in genom dödsfönstret. Det spelar liksom på trappstegen så man ska bli ännu lite mer förvirrad över vart man ska sätta fötterna. Imorse tänkte jag som vanligt tanken att det verkligen borde vara på tiden att jag ramlar, så det är ur världen liksom. Och plötsligt från ingenstans missar jag ett trappsteg. Utrustad med mobiltelefon i ena handen och en katt i den andra rasade jag handlöst ner i en liten hög på mattan nedanför trappan. Katten flög åt ett håll och mobil åt ett annat och hunden som snubblade bakom mig trodde väl inte sina ögon. Om jag slog mig? Jo säkert. Om jag kände mig fånig? Vansinnigt...

Saker jag funderar på..

Under förra året både flyttade jag och bytte jobb. Det innebar att jag från att ha haft fem minuter resväg till jobbet plötsligt har 25 minuter. Har lite svårt att vänja mig vid den långa vägen och är därför försenad i princip alla morgnar. Tanken som slår mig tre minuter före åtta är om alla bilar jag möter också är försenade till jobbet. Då känner jag mig genast mycket mindre värdelös. Det är såklart inte personen på bilden som har skrivit brevet. Jag får inte köra bmw.

Sömnlös

Var det fullmåte i natt? undrade sambon när han vaknade i morse. Lätt förvirrad där vid 07.10 visste jag inte riktigt vad jag skulle svara. Fullmåne var det väl förra veckan? Njaäe, det tror jag väl inte? Hurså, har du inte sovit? undrar jag försiktigt eftersom jag vet att hans morgonhumör är sämre än uselt. Jasså inte fullmåne? Det var alltså din telefon som har lyst upp sovrummet hela natten? Vad har du för j*vla strålkastarinställning? Fascinerad över den nya inställningen jag hittade på min telefon igår, där klockan lyser upp displayen hela tiden somnade jag nöjd igår kväll. Men det gjorde tydligen inte han jag delar sovrum med. Inte lätt att vara alla tillags.. :/