Plötsligt händer det

Om man skulle göra en sammanställning över de vanligaste blogginläggsrubrikerna skulle säkert dagens hamna ganska högt upp på den listan. Jag känner mig rätt säker på att jag använt just den rubriken förut. Blev ändå tvungen att återanvända den eftersom mitt ordförråd blivit så tusans dåligt. Kan inte för mitt liv komma på det där uttrycket jag skulle velat använda istället. Alla ord jag leker med i huvudet låter bara konstigt. Hur som helst, det var inte bloggrubrikslistor jag ville berätta om utan om trappan i vårt hus. Av någon anledning har ingen besvärat sig med att sätta upp en ledstång i trappan. Säkert tycker man väl att såna säkerhetstillbehör är onödiga eller så ville man leva lite farligt. Som om det inte räcker med avsaknaden av ledstång finns det även ett fönster i fothöjd mitt i trappan. Vill det sig illa skulle man alltså kunna ramla på vägen ner och åka rakt ut genom fönstret. Men då ska man ha maximal otur. Typ som jag. Jag gissar att jag går ner för trappan i snitt fyra gånger per dag. Tre av dessa gånger tänker jag "tänk att jag aldrig har ramlat när jag går ner här". Speciellt på morgnarna är denna tanke extra närvarande. Då är det mörkt överallt men ett svagt motljus från bilarna på stora vägen letar sig ofta in genom dödsfönstret. Det spelar liksom på trappstegen så man ska bli ännu lite mer förvirrad över vart man ska sätta fötterna. Imorse tänkte jag som vanligt tanken att det verkligen borde vara på tiden att jag ramlar, så det är ur världen liksom. Och plötsligt från ingenstans missar jag ett trappsteg. Utrustad med mobiltelefon i ena handen och en katt i den andra rasade jag handlöst ner i en liten hög på mattan nedanför trappan. Katten flög åt ett håll och mobil åt ett annat och hunden som snubblade bakom mig trodde väl inte sina ögon. Om jag slog mig? Jo säkert. Om jag kände mig fånig? Vansinnigt...