Sönder

Precis när man tror att man klarar sig, när allting börjar ordna upp sig och man känner sig piggare så händer nåt. Han, han viktiga, ringde i morse och berättade att han varit med om en bilolycka och plötsligt sitter jag på sjukhuset och tittar på honom och saknar honom mest av allt i hela världen. Känns som nån slagit undan benen på mig. Tog mig nätt och jämt på bussen hem. Åka tillbaka till jobbet känns ganska långt borta och skolarbetet som väntar är ännu tyngre. Varför går det aldrig över?