Pusselbitar

Idag är jag trött. Låg uppe allt för länge och messade med Han. Men inga fina saker, nej. Vi var hemskt elaka med varandra. Mest han med mig förståss, jag sa bara sanningen medan han fortsatte få mig att må så dåligt som möjligt.

Under det här året som vi har hållit på har jag många gånger tänkt det ska inte vara såhär, jag ska inte må såhär, han borde göra mig lycklig - inte få mig att gråta, var är mitt gamla självsäkra jag?

Men längre än så kom jag aldrig. För det fanns ju bra dagar också. Men imorse när jag var ut med hunden insåg jag att det verkligen inte SKA vara så. Han har ingen rätt att göra såhär mot mig och han ska aldrig nånsin få göra det igen. Nu gäller det bara att plocka upp bitarna och hitta tillbaka till den jag var tidigare. Det skulle ju underlätta enormt om han kunde flytta bort från mitt trapphus men sån tur lär jag väl aldrig få.